Hej.

 

Idag är ingen bra dag. Alls. Det är en sån där dag när man bara känner sig deppig, less, ensam, ivägen, allt. Jag är less på att bo hemma, jag är less på att inte göra något vettigt av mitt liv, jag är less på ensamheten, jag är less på meningslösheten. Har börjat titta på plugg igen, vilket jag totalvägrat så här långt men jag tror inte jag har något val längre, det här med jobb är totalt omöjligt. 10 jävla månader sen jag tog studenten. Jag är 20 år och bor fortfarande hemma i mitt rum på typ 10,5 kvadrat som med möbler blir ca 5-6 kvadrat att röra sig på. Det är min värld just nu. Jag kvävs. 

 

Under gymnasiet var jag totalt värdelös. Omotiverad, osjälvdiciplinerad (är det ett ord?), och rent ut sagt dum i huvudet. Förstår verkligen ingenting. Kämpade sista terminen med en specialpedagog för att ens få G i dom flesta ämnen så att jag skulle kunna ta studenten över huvud taget. När jag tog studenten sen så lovade jag mig själv att jag de närmaste åren med alla medel skulle undvika att känna mig så korkad igen. Jag trivs bäst med att jobba, det känns miljoner gånger mer meningsfullt.  Men det är svårt att jobba när man inte får något jobb. Jag jobbade min sista dag precis i början på december och sen dess har jag bara existerat, inte ens i närheten av att ha någonstans att bo eller pengar till något som helst liv. Jag är så less. Så fruktansvärt jävla less.

 

Hade jag inte spenderat x antal veckor dom senaste fyra månaderna med att få ta hand om och jobba med Italy så vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort. Han har hållit mig på jorden, han har gett mig ett ansvar och någon att älska. Han har räddat mig från ensamheten, med en häst är man aldrig ensam.

Mer än en gång har jag suttit i min bil på riksvägen och när jag mött en lastbil eller långtradare tänkt tanken att vad skönt det skulle vara att bara svänga över i fel körfält. Pang så är det över. Gett det en seriös fundering. Och det skrämmer mig, jag vill ju inte vara sån. Jag vill vara en sån där människa som är glad och positiv och som andra blir glada av. Som är mogen och sprider energi (utan att vara en sån där överdriven, dryg typ. Falska leenden imponerar inte på någon, i alla fall inte på mig) Och jag tror jag är sån i grunden, men aldrig mått bra nog att orka vara så jämt. Jag vantrivdes i skolan, jag vantrivs som arbetslös. Men jag trivs i stallet, och där känner jag att mitt "riktiga, glada, trevliga jag" kan komma fram ibland. Sån vill jag vara hela tiden.

 

Därför ser jag plugg som min enda utväg just nu. Då får jag något att göra, jag får komma härifrån och jag får träffa nya människor. Men ska jag plugga så vill jag göra det utomlands. Och det kostar pengar. Är livrädd för att ta lån, tänker tankar som att "tänk om jag inte kan betala tillbaka och därmed förstör min framtid med det här beslutet", "tänk om jag flyttar utomlands och inte trivs och vill åka hem, då är det svårt att få tillbaka några pengar" osv. Ireland all over again. Jag vill inte sätta mig i skiten nu och sitta där om tio år och tänka att fan att jag inte gjorde si eller så. Funderar, funderar...

 

Italy har vilodag idag, och mamma är på dåligt humör. Eller mer sarkastiskt humör. Glad mot dom andra men jag får kommentarer om jag visar mig så jag har suttit på mitt rum hela dagen och tänker fortsätta med det tills jag får åka till stallet imorgon. Idag är en sån där dag när livet kan dra åt helvete.

 

Over and out.

//L