Tog steget att gå in i sadelkammaren här hemma i stallet ensam idag. Grät som en fontän. Alla minnen, alla grejer. Kom på mig själv med att stå och titta på hans träns och upptäckte att ett fattades. Hans första. Började fundera på vart det kunde ha tagit vägen och såg mig om, tänkte att det kanske hängde på en annan krok på andra väggen. Insåg att vi skickade det med honom. Det är därför det fattas, därför kroken var tom. Då kom tårarna.

Såg prisrosetterna, två tavlor fulla med rosetter som bara var våra. Alla minnen, alla glädjetårar. Hans schabrak, med våra namn och i våra fälttävlansfärger. Mörkgrönt och gult.

Lädergrimman med mörkgrönt foder och en mässingsplatta med hans namn ingraverat som jag köpte i USA första året jag var där. Pannbandet med hans namn i strass. Hans hoppsadel. Lådan med hans benskydd som stod under sadelhängaren.

Jag rörde inget av grejerna, det fixar jag inte än. Jag tog det jag skulle hämta och gick därifrån.

Mitt hjärta är lika tomt som hans box. Så känns det i alla fall. På riktigt.

 

//L